Ett långt inlägg
Jag tror ingen kan sätta sig in i det förutom dom som har samma problem och jag har inte träffat någon som är lik mig, jag har träffat dom som har autism/ aperger men INGEN är som jag.
Jag har sett dokumentärer men ingen är som jag.
Självklart finns väl alla typiska saker för autism där men tex jag och hon på mellansteget som har asperger vi är såå olika varandra finns typ inget som är likadant.
Jag får ofta höra att jag är glad, ser pigg ut och verkar må bra men i själva verket kan ju jag må skit dom skulle inte märka det.
Sånna saker tycker jag är jobbiga att jag kan misstolkas för jag har kännt i flera år nu att allt är INTE okej .
Jag vet att jag inte visar så mycket med kropps spåk så därför så är jag svår tolkad och därför vet att det är det som att dom inte vet att jag mår skit, för jag säger inget heller.
Har fått tillbaks min smärta i axlarna /nacken och det är inte lite heller ibland men jag har inte sagt ett ord .
Men jag är jätte orolig för vad det kan vara för nått varför mår jag som jag gör och har ont jämt?
Jag tror att min oro för att det ska vara nått är för att jag förlorade tre släktingar i cancer förra året och då märker man hur skört livet är .
Just nu så är jag just hemkommen från grubban och det är inte första gången som jag far hem med en stor klump i magen fast det inte har hänt nått och jag hatar det :(
Har svårt att slappna av och tror att det kan ha göra att det är såå mycket i huvudet just nu för mycket för att jag ska klara av det .
Snart är det Göteborg och jag vet inte ens om jag ser framemot det längre tycker det känns jobbigt att fara dit.
Tycker inte om att vara borta när jag mår dåligt .
Vet ni hur mycket jag har saknat nån att prata med sen jag har mist mina släktingar och att jag kan lida för det än men då hade jag verligen behövt nån jag stod ALLTID själv när vi gick fram till kistorna tex, jag skulle vilja ha nån när jag har gråtit när jag haft svårt att sova nu händer det kanske inte så ofta nu men ibland skulle det ha varit skönt att ha haft någon att prata med eller att nån ha varit hos mig men jag har inte haft nån :(
Jag har inte så lätt att öppna mig för vem som helst eller att be nått om om nått jag kan tycka det är skit jobbigt att ringa mamma och pappa om bara enkla saker .
Jag vet att jag mest av allt saknar en pojkvän men jag är inte desperat jag vill inte ha vem som helst, sen vet jag inte om jag är redo.
Det ända jag vet är att jag är rädd att jag aldrig ska träffa nån att jag ska dö ensam.
Sen om vi kommer in på barn jag är varken redo eller vill ha barn nu men jag vill inte behlva stress göra barn för att jag är så gammal när jag träffar nån
Jag inte stressad över att skaffa barn men att träffa nån så att det inte ska bli stressigt med allt senare i livet .
Jag menar om jag är 30 när jag träffar någon och det visar sig att jag inte kan få barn osv då blir ju allt jätte jobbigt och framför allt stressigt .
För mig gör det väl inget om jag är 30 när jag får barn om ni förstår?
Ledsen att du känt som du gjort. Men jag tror ändå att det är bättre att du skriver direkt till dina släktingar än på bloggen, för det är ingen som har velat att du ska känna som du gör. Vid kistan är man ju på sätt och vis ensam, även om jag förstår att det är lättare om man har sin partner med sig. De som inte hade någon pojk-/flickvän kanske kände likadant? Vid kistan tänker man ju inte på de närvarande, utan på sin sorg och på den bortgångne. Men jag kan lova att du hade fått hur mycket stöd som helst om du hade visat något. Du kan ju alltid skicka ett mail? Det är väldigt svårt för oss att veta om du aldrig visar något. Jag vet att det delvis har med ditt handikapp att göra, och det är jättetråkigt att du ska behöva leva med det, men vi kan inte läsa tankar. Skriv ett mail till din familj nästa gång, tycker jag, för jag känner mig hemsk när du skriver så här på din blogg.
